NÄR MAN KOMMER PÅ ATT MAN SLÅSS FÖR FEL SIDA

NÄR MAN KOMMER PÅ ATT MAN SLÅSS FÖR FEL SIDA…

… då är det tungt. Som ett slag rakt i ansiktet som gör att det snurrar i huvudet och det svartnar för ögonen. Det händer en del av de ukrainska soldater som ger upp längs fronten i Donbass. De som aldrig riktigt förstått vad de slagits för. Vad de slagits emot. Vilka de skickats för att döda. De hade kanske väntat sig att möta ryska elitsoldater men lägger ned vapnen för en 57-årig före detta polis eller en 18-årig tjej som aldrig hade tanken på att hålla i en Kalashnikov innan Kievjuntan skickade soldater.

Skräcken man ser i ögonen på en knappt 20-årig intensivutbildad soldat när han står öga mot öga med en 40-ton tung stridsvagn är obeskrivlig. Då precis i det ögonblicket när man tror att man skall krossas av larvfötter eller slitas i stycken sägs det att man tänker på sin moder. Om det är vad som syns i ögonen eller ren och skär rädsla för att man plötsligt skall uphöra att finnas till vet jag inte. När de inser att de skall få leva vidare tar istället en annan rädsla över. Rädslan för att leva vidare som fånge hos fienden.

En del kämpar emot så länge de kan för att inte visa sin skräck medan andra bryter ihop direkt. Alla vill de hem. Till sin mor och far. Sin fru eller man. Sina barn. De som överlever har tur. De utväxlas och kanske får komma hem igen. Det är Kievs val hur de behandlas. Men alla har inte samma tur. När man ser kroppar ligga livlösa. Ibland så sargade att man knappt ser att det är en människa och man sedan långt efter att smattret och dånet tystnat och man i sin ensamhet tänker på alla de som förlorat en när och kär vid fronten i ett krig som inte särskilt många förstår sig på, inte heller de som utkämpar det i många fall, så inser man mer än innan vilken tragedi krig alltid är. För alla inblandade oavsett vilken sida man är på. Man kan bara hoppas att det en gång, någon gång, drabbar dem som bär ansvaret för vansinnet.

Jake Kayzer, 1 juli 2015