Svetlana Aleksijevitj, född 1948 i staden Stanislav i Ukrainska SSR, har gjort sig en karriär som journalist, författare och dokumentärfilmsproducent. Vissa kallar hennes produktion för ”lysande mästerverk”1 medan andra beskriver den som ”spekulativ och tendentiös journalistik”.2
Igår tilldelades hon Alfred Nobels pris i litteratur för sitt skrivande. Motiveringen löd ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.3 Detta beslut är uppenbart politiskt motiverat. I våra dagar, då russofobin frodas, uppmuntras och belönas här i väst är det inte alls så himla förvånande att just en sådan som Aleksijevitj får denna utmärkelse.
Det är inte svårt att hitta belägg för att Svetlana Aleksijevitj lider av stort hat mot Ryssland och det ryska folket, ett hat som t.o.m omfattar hennes egen ryske far. Nedan har jag plockat fram några citat skrivna av årets nobelpristagare.4
Om ryssarnas ”utplåning” av den ”vitryska nationen”
”Vi är en liten nation, som ryssarna alltid velat utplåna”.
Om alla ryssar
”En italiensk restaurangägare hängde ut en skylt som löd ”Vi betjänar inte ryssar”. Det är en bra metafor. Idag börjar världen återigen bli rädd: vad finns det där i detta hål, i denna avgrund, som sitter på kärnvapen, med dess galna geopolitiska idéer och som inte har några begrepp om internationell rätt”.
Om den ryska människan rent allmänt
”Vi har att göra med den ryska människan, som under de senaste 200 åren har krigat i nästan 150 år. Och har aldrig levt bra. Ett människoliv är för dem ingenting värt, och begreppet storhet består inte i att människan ska leva bra, utan att staten skall vara stor och späckad med kärnvapen. På dessa postsovjetiska områden, särskilt i Ryssland och i Vitryssland, där folk till en början blev lurade i 70 år för att sedan bli utsatta för plundring i ytterligare 20 år, har det nu växt fram [ett folk som består av] mycket aggressiva och för världen farliga människor…”.
Om sin ryske far, som var en ”moskal”
”Jag minns från barndomen hur min mormor berättade om holodomorer [anm. svältdöd], hur hon ogillade min moskal [anm. nedsättande för “ryss”] till far… Där fanns det alltid icke-kärlek. Den fanns på alla nivåer. För varför fanns det ingen stor partisanrörelse i Ukraina? På grund av att alla stödde Bandera-rörelsen. Och även efter kriget, när jag hörde berättelser om bönderna… Mormor tog mig som liten ut på fält, där man plockade rödbetor… och de fick bara några kopek som betalt för det. Efter en hel sommars arbete kunde de komma [hem] med ett par säckar av någonting – det var allt. Så det fanns ingenting att älska för”.
Efter de här citaten kan man faktiskt undra vad Alfred Nobel hade sagt om han hade levt idag. Det kan knappast ha varit hans ideal och önskemål att prispengarna skulle delas ut till sådana folkhatare.
Oleg Mezjuev
ANTI-EUROMAIDAN SWEDEN 