Panfilov-soldaternas hjälteinsats vid Dubosekovo är ingen myt

2 november 2016 publicerade SVT Nyheter en artikel på sin hemsida under rubriken “Premiär för rysk film om hjältedåd som är en myt” 1 i vilken journalisten Bert Sundström ger sig på den nyproducerade ryska krigsfilmen “28 Panfilov-män” och hävdar att händelsen skulle vara uppdiktad och insinuerar att slaget vid Dubosekovo den 16 november 1941 skulle vara en ren fantasiprodukt.

28panfilov-man

Sundström skriver bl.a.:

“Dagens Ryssland har all anledning att hedra de många självuppoffrande sovjetiska soldaterna som stred under kriget.

Men en militär utredning slog redan 1948 fast att hela historien om de 28 hjältarna vid slaget om Dubosekovo var uppdiktad. Utredningen hemligstämplades.

I generationer har sovjetiska och ryska skolbarn lärt sig att hedra de 28 hjältarna, och på platsen för slaget står sedan länge ett stort monument till hjältarnas ära.

Men i fjol blev rapporten offentlig – hjältedådet hade aldrig inträffat. Trots detta har myndigheterna nyligen börjat renovera och kraftigt bygga ut monumentet.

Och nu kommer alltså filmen om den uppdiktade historien. Rysslands och Kazakstans presidenter sägs vara mycket nöjda med filmen, som till stor del finansierats av de båda ländernas kulturdepartement.”

Hur var det då egentligen med denna utredning från 1948? Var hela slaget vid Dubosekovo en myt?

Till att börja med: Andrej Zjdanov (centralkommitténs sekreterare), som tog emot rapporten med slutsatserna som åklagarutredningen hade kommit fram till, gjorde inget mer med den. Utredningen stannade vid det och ledde inte till några fortsatta åtgärder. 2

Vidare har Aleksandr Krivitskij, journalisten som 1941 hade skrivit historien om Panfilov-soldaternas hjältedåd, berättat om hur utredningen 1947-1948 hade gått till:

Jag fick veta att om jag skulle ta tillbaka vittnesmålet om att jag helt hade diktat upp skildringen av slaget vid Dubosekovo och att jag inte hade pratat med några svårt sårade eller överlevande Panfilov-soldater innan artikeln publicerades, så skulle jag snart hamna i Petjora eller Kolyma. I den situationen blev jag tvungen att säga, att slaget vid Dubosekovo var ett litterärt påhitt från min sida.”

Regementschefen Ilja Kaprov var inte heller lika kategorisk i sin skildring:

Runt kl. 14-15 inledde tyskarna en kraftig artilleribeskjutning… och återigen gick deras stridsvagnar till anfall… regementets ställningar attackerades av över 50 stridsvagnar, varvid anfallets tyngd riktades mot den 2:a bataljonens ställningar, bland annat mot det 4:e kompaniets avsnitt, där en stridsvagn tog sig nästan ända fram till regementets kommandocentral och satte eld på höet och en vaktpostering, och då jag av en ren slump lyckades ta mig ut ur skyddsrummet: jag räddades av järnvägsvallen, folk som hade klarat sig undan det tyska pansaranfallet började samlas runt mig. Värst drabbades det 4:e kompaniet: 20-25 personer under ledning av kompanichefen Gundilovitj hade klarat sig. De övriga kompanierna drabbades mindre.”

Slutsatsen blir då att slaget vid Dubosekovo har ägt rum.

Även lokalborna har vittnat om att det 4:e kompaniet hade utkämpat en hård strid mot tyskarna den 16 november 1941 vid vägskälet i Dubosekovo. 6 sovjetiska soldater, bland dem politruken Vasilij Klotjkov, begravdes på slagfältet av folk från de omkringliggande byarna.

dubosekovomemorial

Det är också ett ostridigt faktum att general Panfilovs 316:e skyttedivision har deltagit i försvarsstriderna vid Volokolamsk-avsnittet i november 1941. Divisionen lyckades stoppa tyskarnas frenetiska anstormning, vilket blev en starkt bidragande orsak till att nazisterna så småningom besegrades vid Moskva.

Enligt arkivuppgifterna från det sovjetiska försvarsministeriet hade 1075:e skytteregementet under striderna den 16 november 1941 slagit ut 15 eller 16 stridsvagnar och omkring 800 tyska soldater.

Man skulle på sin höjd kunna hävda att de 28 sovjetiska soldaterna vid vägskälet i Dubosekovo inte hade slagit ut 18 stridsvagnar och att inte samtliga av dem hade stupat den dagen.

6 av de 28 soldaterna, som hade hjälteförklarats och dekorerats efter slaget, hade klarat sig. Man antog att de hade stupat vid Dubosekovo, men de hade alltså sårats och överlevt.

En av soldaterna, Ivan Dobrobabin, gav upp och gick över på tyskarnas sida. Men det förtar inte hjälteglorian kring de övriga 27 soldaternas insats.

Oleg Mezjuev

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s