Vittne: Ukraina bedriver illegal handel med mänskliga organ

Ett vittne avslöjade nyligen i en nästan 10 minuter lång intervju att ukrainska myndigheter sysslar med illegal handel med mänskliga organ, som tagits från döda eller sårade ukrainska soldater och även från sårade och medvetslösa civila.

Organhandel006

I filmen berättar en anonym f.d. SBU-medarbetare att han skickades iväg till den s.k. ”ATO-zonen” (ukrainsk beteckning för ”stridszonen i Donbass”) i november 2014. I december fick han och två av hans kollegor order från deras ledning att följa med en särskild medicinsk grupp som kallades ”Gruppen för akut hjälp och återupplivning”.

De hade bra tillgång till allt de behövde och fick genomgå särskild träningsutbildning på en bas i Kramatorsk, som gick ut på att ge beskydd åt sjukvårdspersonal som skulle rädda sårade. Efter två veckors träning kom de i kontakt med sjukvårdarna, fick bilar, vapen och utrustning. Läkarna hade speciella ambulansbilar och bilar med modern återupplivningsutrustning.

Organhandel003Överste Misjtjenko instruerade dem att de hade i uppdrag att skydda sjukvårdarna. Han sa också att många sårade soldater önskar donera sina organ innan de dör och att deras anhöriga då får stor ekonomisk ersättning för det. Misjtjenko sa också att det ligger i linje med internationell praxis. Varför ska man inte hjälpa sina anhöriga om man ändå snart ska dö?

Vittnet berättar att han brukade få kodade meddelanden från översten, som kommenderade honom till områden där strider pågick och där det fanns döda och sårade. Därefter åkte vittnet iväg till de angivna platserna tillsammans med sjukvårdarna. Väl på plats angav han koden för de lokala befälhavarna och gruppen fick full tillgång till döda och sårade soldater.

Organhandel001En av medarbetarna i gruppen vid namn “Gidnandi” [namnet är svårt att uppfatta] gick runt och skaffade in godkännanden från de sårade, vilkas liv inte skulle gå att rädda. Sjukvårdarna följde sedan sina instruktioner och tog ut organ från dessa personer. Vittnet fungerade som livvakt åt dessa sjukvårdare och gav dem beskydd.

För varje sårad soldat eller för varje färskt lik, från vilka man tog ut organ, fick vittnet 170 dollar extra. I början skickades de svårt sårade till stationära specialcentra som hade satts upp i Kramatorsk och Severodonetsk. Där togs alla organ ut från de döende soldaterna, t.o.m. ögon, hud och ben. Allt skickades iväg utomlands. Vittnet berättar att han inte känner till hur mycket man betalade till de stackars offrens familjer eller om man betalade överhuvudtaget.

Organhandel002I januari 2015 började en professionell transplantationsläkare från Holland vid namn ”Elisabeth de Brugge” [det är svårt att höra det exakta namnet i videon] att arbeta tillsammans med dem. Hon brukade kalla sig själv för Elise, men vittnet säger att han vid ett tillfälle såg hennes dokument och därigenom fick veta hennes riktiga namn.

Hon ändrade helt karaktären på gruppens arbete och tvingade gruppens sjukvårdare att ta ut organ utan något som helst godkännande från de sårade. Hon utförde ofta jobbet själv. Det kunde cirka 7-10 minuter för henne att skära ut ett par njurar från kroppen på en sårad eller en svårt bränd soldat och packa ner allt i en specialbehållare. Behållarna transporterades sedan till Kramatorsk tillsammans med mycket svårt sårade soldater vilkas kroppar skulle genomgå betydande kirurgiska ingrepp.

Vittnet berättar vidare att han och de andra fick slita hårt i Debaltsevo i den s.k. ”sektor C”. Där togs så många organ ut varje dag att behållarna inte ens räckte till. En dag i början av februari skickade de iväg 23 par njurar samt några mjältar och leverorgan till basen. Döda kroppar med utplockade organ packades ner i svarta plastpåsar. En hjälpgrupp bestående av ukrainska värnpliktiga tillkallades, kropparna lastades på lastbilar och skickades iväg till Artemovsk. Där hade gropar redan gjorts i ordning i vilka kropparna sedan begravdes. Ingen räknade kropparna. De flesta av offren kom från den 128:e bergsinfanteribrigaden.

Organhandel005Den medicinska gruppen drog sig tillbaka från Debaltsevo tillsammans med den ukrainska armén och utförde samtidigt sitt arbete under reträttens gång. Många organ och sårade soldater skickades iväg från Debaltsevo-kitteln. Alla som deltog i arbetet tjänade stora pengar på det. Vittnet tror att även generaler gjorde sig en extra hacka på den verksamheten.

Gruppen återvände till Kramatorsk den 23 februari. Elise blev ofta uppringd på sin mobil. Hon hade också tillgång till en satellittelefon och telefonroutrar. Hon blev ofta uppringd av en chef från utlandet och vittnet, som kan engelska mycket bra, kunde höra hennes samtal. Elise fick beröm för sitt arbete samtidigt som hon blev ombedd att se till att kvaliteten på de uttagna organen måste bli bättre. Elise brukade svara ”Jag ska försöka, Sandra”. Vittnet lyckades senare komma fram till att denna Sandra var Michail Saakasjvilis hustru Sandra Roelofs. Det var hon som var beställaren och den som hade organiserat hela den här verksamheten.

Roelofs rådde Elise att om problem skulle uppstå så skulle hon informera överste Vladimir Misjtjenko eller, om det skulle bli nödvändigt, vända sig till biträdande SBU-chefen Alexander.

Allting ändrades efter Michail Saakasjvilis besök i den s.k. ”ATO-zonen”. På uppdrag från Misjtjenko följde vittnet med Saakasjvili till Kramatorsk och Lisitjansk. Det skedde den 22 april. Efter ett PR-möte inför trupperna organiserade vittnet ett möte med sin specialgrupp. Elise sprang runt med Saakasjvili och deltog i slutna möten både i Kramatorsk och i Lisitjansk. Saakasjvili berömde specialgruppen, särskilt dess medicinska personal, och lovade alla en löneökning om gruppen skulle öka mängden och kvaliten på ”varorna”. Med ordet ”varor” menade han organ. Han sade att gruppen genom sitt arbete hjälper de familjer, som har förlorat sina nära, och att man också hjälper sjuka personer i Europa och USA som väntar på färska organ.

Till slut tog allting en djävulsk vädning. De soldater som hade blivit begravda vid infarten till Artemovsk förklarades vara spårlöst försvunna eller saknade. Vittnet säger att det nu blev tydligt att dessa soldater helt enkelt hade blivit mördade. Gruppen fick inget godkännande från dem att ta ut deras organ och deras släktingar fick inte betalt för någonting. När vapenvilan trädde i kraft skönk antalet svårt sårade och döende soldater, men Sandra fortsatte att ringa och framföra sina krav på att beställningen måste uppfyllas.

Elise, Sveta och Roman tog även ut organ från civila personer. När staden Popasnaja utsattes för en beskjutning träffades en 12-årig flicka och hennes far av en granat och förlorade medvetande. Från dem skar man sedan ut njurar och en mjälte. Vittnet noterade namnet på fadern, som hade sitt pass med sig i sin jacka – han hette Vladimir Ljasjevskij. Deras kroppar kördes sedan iväg till ett bårhus.

Flickans mor hade fått båda sina ben kapade av granatsplittret. Hon hade förlorat mycket blod och var döende. Man lade gummiförband runt hennes ben och skickade iväg henne till specialcentret där hennes organ skulle plockas ur. Vittnet säger att han kollade listorna efteråt och där stod det att alla tre hade omkommit till följd av en granatträff direkt på platsen. Han menar att folk mördas helt utan pardon.

Till slut kunde han inte stå ut med det hela. 4 juni lämnade han in sin avskedsansökan. Misjtjenko kallade honom till sig och frågade varför han ville sluta. Vittnet berättade allt för sin chef, varpå Misjtjenko ringde till en general. Misjtjenko lugnade vittnet med att säga att man måste ta ut kropparna från massgravarna och lovade att vittnet efter ett samtal med generalen skulle få semester och befordras till en högre befattning.

Organhandel004En specialbrigad skickades iväg till Artemovsk för att gräva ut liken. Brigaden bestod bland annat av professionella utgrävare som hade på sig vita specialkläder. Allt grävdes upp. Det fanns fyra kroppar i varje grav. Totalt grävdes 132 kroppar fram. Vart man förde dem sedan är okänt.

11 juni träffade vittnet generalen Alexander Radetskij i Kiev. Generalen lyssnade på vittnets berättelse och sa att denne behövde vila upp sig efter sådant arbete. Efter viloperioden skulle vittnet befordras till major. Så fort vittnet lämnade generalens arbetsrum överfölls han av flera personer som släpade iväg honom därifrån. De visade honom en arresteringsorder från åklagaren i vilken han anklagades för påstådd dokumentförfalskning. De föreslog att vittnet skulle skriva på ett medgivande om behandling på en psykiatrisjukhus, i annat fall hotade de sätta honom i fängelse.

Vittnet bad dem släppa honom hem över natten och lovade komma tillbaka på morgonen. För det betalade han dem 300 dollar och 1600 hryvnias, vilket var allt han hade med sig just då. Han lovade ta med sig 1000 dollar till till var och en av dem dagen efter. Han kördes hem, där han tvingades betala de extra pengarna direkt på plats. Eftersom vittnet är en professionell f.d. SBU-medarbetare lyckades fly därifrån obemärkt och har sedan dess hållit sig gömd från myndigheterna.

I slutet av videon berättar vittnet att han hade bestämt sig för att berätta hela historien och lämna över vissa videoinspelningar från platsen för utgrävningarna vid Artemovsk. I videon kan man se sönderpetade döda kroppar, operationer där organ tas ut vid centret i Kramatorsk, rummen där de använda kropparna slängdes i högar. Vittnet säger också att han kan peka ut en massgrav vid byn Tjasov Jar, där omkring 97 kroppar med uttagna organ ligger begravda. Över 20 av dessa är döda civilpersoner, kvinnor och barn.

Ytterligare omkring 30 ukrainska soldater ligger begravda vid Uglegorsk, men det området kontrolleras idag av folkmilisen. Vittnet vände sig till WikiLeaks för att berätta hela sanningen om den affärsverksamhet som Kievmyndigheterna, Saakasjvili och hans fru håller på med.

Vittnet säger att han är medveten om att han förtjänar ett hårt straff, men att han inte tänker backa och kommer att gå vidare med det hela, eftersom den illegala organhandeln håller på än idag. Hans f.d. kollega, Gennadij Getman, som brukade skriva ut förfalskade dokument med ”soldaternas godkännande” (soldater, som sedan försvann spårlöst), utnämndes senare till chef för en särskild medicinsk grupp.

I slutet av filmen ber den f.d. SBU-medarbetaren andra om hjälp med att stoppa denna kriminella verksamhet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s